Känn Ingenting

 

Hej.

 

Hur bekväm är du när du yttrar dig om något på Ratata? Jag skulle tippa ganska bekväm. För nu som då håller jag koll på hur bloggare diskuterar t.ex. män och vad för följder man kan förvänta sig av olika graders uttalanden. Följderna är lika med noll. Annat är det på twitter, där Zara Larsson förde högljudd debatt. Den här tweeten retade gallfeber på många: ’’Fy fan för er killar som får tjejer att känna sig osäkra när de går på festival. Jag hatar killar. Hatar hatar hatar.’’.

 

Peppe Öhmans kommentar om det hela tycker jag är lite ironisk.

 

Alltså jengi tycks seriöst vara av den åsikten att de skulle ha hanterat situationen bättre. Människor tror sig besitta en tillräcklig mängd självkontroll för att ta ett steg tillbaka, analysera ett problem och komma med en emotionellt stabil slutsats. Många på Ratata har bevisat motsatsen, men håller ändå på med samma gamla ’’det här menar jag när jag menar att jag säger att jag hatar män och menar män’’. It's a bit rich, liksom.

 

Nu handlar det dock om våldtäkt. Och här kan jag inte ge rum för avsiktliga feltolkningar som hävdar att jag försvarar svin som våldtar och svinen som försvarar dem. De som våldtog är vidriga och ''kulturen'' de representerar är vidrig. De som attackerade Zara Larsson är också vidriga. Ingen debatt om det.

 

Punkt.

 

Vad jag vill föra fram är nivån på vilken diskussionen förs. Retoriken är utan fråga under all kritik. Alla borde kunna ta ansvar för sig själv, föra diskussionen framåt och inte låta sig själv bli för emotionell och argumentera som en populist. Hojta, skrika, peka ut en grupp som skyldig och argumentera på ett sätt som provocerar omdömet och litar på en emotionell reaktion istället för logik. Människor glömmer bort att deras good cause inte är en ursäkt för dem att bete sig dåligt. Du, inklusive jag, måste ju vara bättre än de som är allra mest skit.

 

Hur kan du annars vara till hjälp när ett så viktigt ämne förtjänar en konstruktiv diskussion?

 

Det är även viktigt att ingen tror jag vill få komma undan på samma sätt som många på t.ex. Ratata kommer undan. Alltså med argument som far helt käsist, gömmer hat bakom en god filosofi eller dylikt. Det är inte frågan om ''hej, om hen får säga så, måste ju jag också få'', vilket man ser människor klaga på överallt. Varför jag inte känner något behov för sådana ''rättigheter'' är värdet sådana bekvämligheter erbjuder... värdet är absolut ingenting. Allt det erbjuder är den intellektuella svagheten som du öppet visar åt resten.

 

Varje gång du skriver om något du kanske är arg på och låter dig själv bli för emotionell, går det oftast för långt. Ni märker antagligen inte det själva, för atmosfären på Ratata är trygg när det gäller negativa kommentarer om t.ex. män. 

 

Men kom ihåg att ni då är precis lika dåliga som alla andra.

Bringthenoise
20.07.2016 kl. 18:46

Mercy Mercy Me

 

Hej.

 

Jag har nu en lägenhet i åbo. En sällsynt celebratory selfie på det. Jackan jag har på mig hittade jag på ett loppis i stockholm. Kan inte bestämma mig om den är dope.

 

På veckoslutet tog jag mig till Kouvola och moikkade på min komppis från milin. Här är en bild.

 

Bringthenoise
18.07.2016 kl. 22:28

På Brunch Med Dom Bästa

 

Jag har kommit till en insikt, man kunde säga att jag sett ljuset. Läs och bli begaistrad.

 

Det var insikternas kväll för ett flertal veckor sedan. Jag hade just gått klart en inspirerande Spoken Word Microsoft Word kurs och kände mig redo för yttrandet av ännu mer ord. För det är ju trevligt med ord. Och så vitt jag vet tycker de flesta om ord. Eller alltså jag har aldrig träffat någon som inte tyckte om ord. Ingen har liksom kommit fram och sagt: ’’Hördu du, jag hatar ord’’. Totalt säker kan jag dock inte vara. Det finns väl en viss gräns för hur mycket man kommer ihåg. Men jag antar att ingen personligen kommit och klagat till mig om ord.

 

Moving on.

 

Som sagt så kände jag för att sätta mina ord i användning och kontaktade en av mina favorit hen(s). Klockan var kring nio på kvällen, men eftersom jag tidigare sett ljuset, levde jag i en tillvaro med god belysning. I mitt belysta och väldigt inspirerade tillstånd frågade jag ut min könsneutrala vän på brunch. Vi båda hade oss ett gott, men jämlikt, skratt så fort vi insåg min lilla miss. För det var ju kväll!!! Till råga på det hade vi sammanlagt lika mycket pengar i kassan som en turkisk turismbyrå. Tid och pengar var alltså emot oss.

 

Men det var då som ljuset på något sätt också fann min trogne, samt könlöse, följeslagare. Hen påpekade att när man tillbringar sin tid med dom bästa (#meddombästa) är det brunch 24/7. Livet är en facking brunch!

 

Ta ett djupt andetag och begrunda innebörden.

 

Veckoslutet före midsommaren bestämde vi oss för att ta ett steg in i det okända och pröva vår tes. Taggade på brunch, vänskap och ingen som helst information om någons kön tog vi oss till skärgården. Och det var superlyckat! Jag tycker alla borde pröva det någon gång. Samla ihop dom bästa, sätt dom på ett tåg, ge ingen mat alls till dom (odotus lisää nautintoa) och skicka iväg dom till Birkenau! ... naij nu var det fel blogg. 

 

Under brunchveckoslutet tog jag en massa bilder. Trettiosex bilder för att vara exakt. Det var med min analoga kamera och ingen av dem lyckades. Så brunch! Vittu.

 

Men här är bilder från midsommaren som jag förevigade med min digitala kamera!

 

 

 

 

 

Bringthenoise
07.07.2016 kl. 23:26

Varför Jag Skriver

 

Jag läste Hanna Sofias inlägg om att skriva.

 

Till att börja med tänker jag kringå frågan i min egen titel och berätta om vad jag vill förmedla till er med min text. Något jag tycker är riktigt hejsan är att med texten måla upp en bild som främst av allt är kreativ. Oftast med en skämt i form av en liknelse. Att beskriva fattigdom kan göras med att rakt säga: Hen är fattig. Eller så kan man likna en människas personliga, lilla och hypotetiska budget till en samisk idols tävlings (som i mitt: not saying i’m a hipster inlägg) och på så sätt kanske du ser framför dig en lite komisk och väldigt anspråkslös tävling. Den liknelsen är dock lite föråldrad. Idols har inte riktigt någon prestige nu mera.

 

Det här är ett av skälen till varför jag skriver. Alltså jag menar nu inte jag skriver för idols tappat sin forna prestige.

 

Jag skriver också mycket för mig själv. Jag tar ibland långa pauser från skrivandet om jag inte har flow, om orden är nonsens som Hanna Sofia sa. I mitt fall präglas jag av viljan att stilen ska kännas lätt. Det lyckas jag såklart inte alltid med (se inlägg om politisk korrekthet). Jag har ett starkare behov att skriva för att själv skåda mitt nyfödda textuella barn och vara nöjd, än för att andra ska se det samt evaluera min nyligen producerade avkomma.

 

Jag vill mer än ofta att texten skall vara rolig. Men då är det viktigt att det är roligt för mig. Att falla in i en avgrund av people pleasing känns skrämmande och som om jag var en utövare av världens äldsta yrke, prostitution. Om jag fick betalt för att skriva dåliga skämt skulle jag dock glatt överge mina principer och visslande närma mig det röda ljuset.

 

Jag tycker också det är viktigt att kunna skämta med sig själv. Många texter jag har skrivit har så klumpig humor och så logiskt fattiga påståenden att skämtet blir undertecknad och de dåliga skämten. Men problem uppstår oftast i något skede, när ens inlägg börjar uppnå en för hög halt av retardation och ursäkten ’’skämtet är att det här är ett skämt... gotcha!’’ bara blir tråkig.

 

Och så älskar jag ju att pika människor.

 

Att lägga ut flötet i en text och få någon på kroken ger mig en stor mängd av barnslig njutning. Men ta det som en övning i självdistans.

 

Sist men inte minst älskar jag ärlighet. Människor blandar ofta ärlighet med öppenhet och att det betyder att man måste erkänna alla sina synder och brister. Om du vill uppleva någon sorts katarsis och spill the beans om stölden på 20e du begick som 12 åring - be my guest. Men du kan vara ärlig om det du väljer skriva om. Fake shit är vämjeligt. När du t.ex. ser en åsikt du kanske skulle kunna ha en egen men motstridig tanke om och väljer att ge en fake komplimang till istället... då gråter jag i efterlifvet. Om din insats inte är genuin för dig är det ju poänglöst.

 

Varför skriver du?

 

Ps. Märkte ni att jag citerade mig själv i inlägget? Just så utan hopp och självkritik är jag.

Bringthenoise
05.07.2016 kl. 21:03

Politisk Korrekthet

 

Hej, långt inlägg.

 

Jag har alltid tyckt att det finns ett skämt i allt. Och nu menar jag exakt allt. Det betyder inte att jag vill skämta om allt i världen, speciellt all global horror, men jag är säker på att någon god själ vill och kan. Så när är ett skämt opassligt? När skämtet förolämpar dig? Varför blir du obekväm eller förolämpad? Morala gränser för vilka skämt som är passliga ändrar med ca. 10 års mellanrum, så reglerna som fanns på 60-talet gäller inte mer. Därför är en definitiv moral regel för vad som är passligt allt för osäker. Säkert är det att vad som passligt nu kan vara opassligt senare (och vice versa).

 

Jag skämtar ofta om självmord. Kanske inte mycket på bloggen, men i alla fall med vänner (charmigt). En jag gick på samma högstadium och gymnasium med gjorde nyligen självmord. Nu känner jag ju såklart inte för att skämta om det. Men att säga åt andra: ’’Hej, du får inte skämta om det där. Jag är arg.’’ är samma som om du fick bestämma över en mördares öde som tagit livet på någon du känner. Ditt omdöme är antagligen lite rubbat.

 

Allt detta blir krångligt när man kombinerar det med nästa punkt.

 

Den viktiga rollen som politisk korrekthet har, för mig, stiger i kraft i samband med t.ex. rasism och sexism. 

 

Här är ett väldigt simpelt exempel på vad jag menar:

 

Så att vi är på den säkra sidan spolar vi tillbaka 30-35 år. Arbetsmiljön var inte lika trygg för en kvinna som i dagens läge. Okej, så en man klämmer förbigående på en kvinna han jobbar med. Kvinnan går till hr och klagar. Individen som jobbar på hr kan ta saken vidare, beroende på hur mycket personen orkar mobilisera sig, men klagomålet möts antagligen inte med så hemskt stor succé. Arbetsmiljön och omgivningen är förlåtande gentemot mannen och de som har ansvaret för att föra saken vidare och ta emot den är till största delen medlemmar i ett system som inte bryr sig. Och den viktiga punkten här är att deras omgivning låter dem komma undan.

 

Vad skulle hända idag om samma skedde på jobbet?

 

Om kvinnan inte fick någon som helst hjälp från hr kunde hon ta det till sin näste förman. Skulle förmannen bry sig, skulle också antastaren samt individen på hr få sparken. Skulle hen inte bry sig, skulle saken kunna gå via en massa kanaler och till slut kanske via den sociala median till rätt individ. Resultatet: Alla som ignorerat sina uppgifter vore utan jobb.

 

Poängen är att en omgivning har skapats som inte ger lika mycket plats åt dickheads. Den allmänna åsikten har förändrats och bekvämligheten finns inte längre kvar. Och det är det som är så viktigt. Om det inte är bekvämt att bete sig som t.ex. en sexist lämnar många redan bort det. Men eftersom det inte står i stor text på allas pannor, inser inte heller människor det. 

 

Den trendiga motreaktionen i USA och i andra delar av västvärlden är att avfärda politisk korrekthet för att extrema kids i college ges muntur i nyheterna. Samma sak har hänt med feminism. Avfärdandet av saker som direkt påverkar dig är bränsle för din egen ignorans.

 

Kanske det inte är så simpelt.

 

Det är dock sant att biprodukten av allt detta ibland kan leda till hypersensivitet. Invånare i vårt samhälle vill vara viktiga och ha mening med sina liv. Då är det lätt för många att peka ut någon som kanske med lite vänd och vrid kan göras skyldig till ett felsteg enligt dagens moral. 

 

Men det betyder ändå att samhället är på väg åt rätt håll. Att hänga upp sig på när det ibland går fel och säga att systemet är sönder är cyniskt, lat och avfärdande. Den stora förolämpningen människor tilldelar sig själv är att de fäster sig på oväsentligheter, gör det lättare för sig själv att vara ovanför det som händer och förlöjliga det som strunt.

 

Jag ser hellre på när smått roliga och onödiga diskussioner förs om mindre viktiga ärenden än att de inte förs alls. Alla diskussioner skakar inte världen, men några av dem gör det säkert.

 

Bringthenoise
04.07.2016 kl. 19:42

not saying i'm a hipster

 

Wow, små bokstäver i rubriken. Alternativt... samt spännande!

 

Jag antar många Ratataiter anser sig vara hipstrar. Ni säger såklart inte att det är vad ni strävar efter att bli eller vill fortsätta vara och leker att stilen ni klär er efter bara kommer naturligt.

 

Och det här är ju inte helt fel. För enligt det gamla budordet är man ju inte hipster om man själv anser sig vara en, så natruligtvis gör jag inte det heller. Men jag är inte heller into that fake shit och leker inte att stilen jag använder kom till mig i en organisk pcp-dröm på flow utan någon som helst anstränging.

 

Eller?

 

Häromdagen var jag med om något väldigt traumatiskt. Min vän hävdade att han är den största hipstern han vet. Och innan jag hann avbryta hans pinsamma tourettes, brast han ut med en ännu större synd: Ett argument för varför just han är den största hipstern han vet. Enligt hans mening var kanadensisk indiepop en kvalificerande egenskap... och i den stunden kunde jag inte låta bli tänka på något slags apartheid aktigt system för aktörer med utsagor som hans (fast vi är vänner). 

 

Jag har kommit över chocken, men traumat och den mentala påfrestelsen finns ännu kvar. 

 

Det borde ju vara självklart att din aktiva lystring på kanadensisk indiepop gör dig lika mycket hipster som spelandet av bas gör dig till musiker. Man skulle tro det är sunt förnuft. Lättast är det om man break it down i musik och klädsel. Det finns givetvis en massa andra aktiviteter som någo vittus bonsai träd men who gives a shit. Likt indiepop är du inte heller en hipster om du går på loppis. Det kan ju bara vara för du har lika stor budget som en samisk idols tävling.

 

Min simpla regel i livet är följande:

 

Var antingen före med det du håller på med eller mycket efter med stor marginal. 

 

Hmm... va? Kan jag höra er säga telepatiskt. Ett lätt exempel är klädsel. Många med följande klädsel eller stil skulle antagligen i hemlighet definiera sig själv som hipster: Pilotjacka (unisex), beige jacka och svart under (unisex), 90’s braids (unisex?), svarta byxor med breda lahkeen, tunn svart jacka/tröja och vit skjorta under (det kvinnliga könet). Just to name a few. Don’t get me wrong, de här stilarna är det inget fel på. Jag tycker faktist det är väldigt snyggt och lämpenee till chicks med 90’s braids. Dock på ett själsligt plan och på ett sätt som inte kränker någon.

 

Jag ber om ursäkt om jag spräckte någons lyckliga hipster-illusion, men det ordnar sig nog. 

 

Om ni inte lyckas kan ni tsega på typ fem år gamla trender. Kopiera övre delen - check. Gå nu tillbaka tio år och titta på trender. Kopiera nedre delen - check. Jag ansvarar dock inte för frankenstein-ish och stilmässigt ohumana kombinationer.

 

Musik är någolunda lättare. 

 

Enkla regeln är att avstå från haterness. Din musikstil är inte bättre än någon annans och vara true to your thing kan redan vara beundrandsvärt... om din thing såklart inte suger. Om du  har orket, energin och viljan att vara absolut före måste du också put in the arbete. Dela upp din musik i: 45% ny whatever genre, 45% gammalt whatever genre och 10% mainstream musik alla lyssnar på. På så sätt misster du inte skärpan och är helt enkelt bättre än alla andra. Personligen har jag inte energin för det där, men ni som har är välkomna.

 

Kom ihåg att alla projekt inte lyckas. Jag försökte t.ex. börja fota med analog kamera för ett par veckor sedan. Att gå till tunnin kuva, betala 34,90e och få 36 ljusfuckade eller skakiga bilder är inte roligt. Det var väl ett steg för långt och för nära solen. 

 

Bringthenoise
03.07.2016 kl. 21:35

The Third Time Is The Gosh Darn Charm

 

What's up, nerds?

 

Det är ju inte något jag är så hemskt stolt över, men jag har sökt in till åbo tre gånger. Jodå, tre gånger. Jag är en öppnare bok än er fasters hemliga kopia på femtio skuggor av grått. 

 

Första gången jag sökte in var jag i militären och gjorde det bara för att missa lägerdagar. Den andra gången var ett halvhjärtat försök på att läsa, för jag mokade med att sitta i kaisa och blev distraherad av könsneutrala individer som var ute ur min liga. Jag kom dock in till Sverige i januari, men jag tycker inte om den allt för positiva attityden där. Liksom, lugna ner er. Den här situationen kräver inte ett leende.

 

Men nu är det även dags för mig att ta del av fattigdomen!

 

Ett av mina största bekymmer är min självdisciplin. Jag är lika pålitlig som en masokist i k-rauta när det gäller läsande. Och så finns ju också min grammatiska inkompetens. Joo, jag vet att jag klagat på denna brist i ett par år nu och inte åtgärdat problemet på något sätt. Men hej, alla måste ha en sak som bidrar till stunder då man kan tycka synd om sig själv. Om jag var tvungen skriva en kandi på den här minuten skulle den lyda ungefär så här: Jag mycket, mycket villa ha kandi. Riksdag, politik, ämbetsverk - de existera... ge mig kandi pls i have kids.

 

Nu återstår bara en lägenhet.

 

 

Ps. Mitt förråd på svartvita angstgifs börjar sina. Please help.

Bringthenoise
27.06.2016 kl. 20:31

Mina Tankar Kring Mansplaining

 

Anne Hietanens vän kom nyligen på termen ’’fallosof’’. Cuz this is your turf, not mine.

 

Det finns få ställen som gör en lika tydlig könsindelning som Ratata och det har jag alltid tyckt är konstigt.

 

Lets face it, skämt som ''fallosof'' är inte så hemskt kreativa, men hittar rätt publik på en sekund. Skämtet faller in i ''catchphrase/buzzword'' kategorin, det är fanservice. Det är samma som när ''applåd'' lampan går på under en talk show. Vad jag menar med det är att det är väldigt simpelt att ropa ut ord som dessa och hitta en publik som stöder dig.

 

Don't get me wrong, mansplaining och ''fallosof'' är okej med mig (I can take a joke), men det finns en viss problematik med en bekväm miljö för de här orden. Samtidigt som det är bra att människor är bekväma i sin omgivning, skapar det också en miljö var det är lätt att bara slänga ur sig ’’mansplaining!’’, istället för att förklara varför och på vilket sätt någon inte beter sig som en bra person. För om du hamnar förklara varför, kan det också framgå att du har fel.

 

Tanken bakom de här orden är det inget fel på. Jag tycker det är bra med saker som tär på den gamla ’’arvomaailman’’ och petar på gamla fåniga strukturer.

 

Poängen är att de här orden är avfärdande. Om det finns någonting jag hatar, är det när människor avfärdar saker de inte orkar koncentrera sig på. Hen är racist, galen etc. Nej, det är inte så lätt. Förklara till mig varför hen är det du tycker hen är. Du har en goldticket med vilken du kan avfärda någons teorier och göra honom komisk. Säg ''vittu sådan mansplainer'' och resten av päronen nickar med. Det är helt enkelt för simpelt.

 

Och så kommer vi till det sista problemet: Termer som ’’mansplaining’’ och ’’fallosof’’ är sexistiska. Man kommer ju inte någon vart från det. Och det är ju i grund och botten helt självklart, men jag ser ingen tala om det. 

 

Om du använder en term som klart kategoriserar ett kön enligt ett definitivt negativt drag, och som inget annat kön har, är du sexist. 

 

Det är per definition antifeministiskt. Så grattis, ni är inte feminister. Det är en kliché att säga: Om samma sades om kvinnor, skulle skiten träffa fläkten. Men varför ser jag inte heller någon reagera på det?

 

Det är exakt det jag inte fattar. Jag är långt från någon ängel, men om någon är helt vitun dum i huvve... är den personen helt vitun dum i huvve. Jag känner inget behov för någon kvinnlig motsvarighet till mansplaining. Jag har kompetensen att förklara till dig, utan att nämna kön/etnicitet/religion, varför du är skit.

 

Och vet ni vad det här betyder? Jag har moralvinst! Suck it, dickheads!

 

Bringthenoise
09.06.2016 kl. 23:22

jag har väntat för länge och gjort podcasts

 

Yo.

 

Man ser ju samma problem konstant - bloggare som inte vet hur de på ett intressant sätt skall få in bloggtystnadens händelser i ett inlägg och samtidigt inkludera alla de varierande känslorna som de kände under den odokumenterade tiden. Jag har tur, jag känner ingenting. Men man vill ju dock försöka. Alltså man vill försöka känna något och också beskriva de odokumenterade händelserna.

 

Jag kompromissar med ett par bilder från maj månad och kort beskrivning.

 

Min födelsedagsfest.

 

 

Min födelsedagsfest i en bar.

 

 

Fest i karis.

 

 

Silvermedaljsfest.

 

 

 

Veckans Podcast:

 

Gör det spännande och ta en shot varje gång jag säger ''jep'' och dö i alkoholförgiftning.

 

Bringthenoise
07.06.2016 kl. 11:17

Bring The Voice - En Podcast

 

What’s good?

 

Titeln kanske ger en bild av mig som någon stor The Voice fan. Det är jag dock inte. I mean, säkert har dom talang där, men det är bara inte riktigt min kopp fylld av te.

 

Under veckorna som gått har min profil varit lägre än ’’julkkikset’’ i Namus Showroom. Jag har t.ex. haft det bråttom med att infiltrera den finlandssvenska kultureliten, men det skriver jag mer ingående om senare.

 

I ett tidigare inlägg bollade jag med en hypotetisk tanke om egen podcast. Och eftersom att ingen sa ’’neeeeej’’ med just så många e-bokstäver, så verkställde jag hypotesen. Okej, ingen kommenterade någonting, men jag tar det som att ni väntar med spänning. 

 

Surrogatmödraskap, Juha Sipilä, x3m, Magnus & Petski and all that shit I got it. 

 

Lyssna här:

 

Bringthenoise
29.05.2016 kl. 22:56

 

 Elias J. Forsman, 22 år

 

Åbo / HKI

 

Hej, det är jag som är innehållsansvarig på Ratata för den här bloggen!

 

Veckans blogg 01.04.16 - 07.04.16 (r.i.p. in pieces)

 

Instagram

Spotify

Twitter